TEMA: Albin Martinsson – Mallorcas pärlor

Jun 28, 2015 Albin Martinsson Kultur & Nöje, Nyheter, Skvaller 4

---

24/6

Tydligen får jag fria händer denna gång – ungefär som den gången polisen fick plocka handfängslen av mig då man inte utan rimligt tvivel kunde visa på att det var undertecknad som ställt sig framför en rumänsk tiggare och upprepade gånger fisit denne i ansiktet på ett oerhört kränkande sätt.

Fria händer att gräva djupare i något mysterium och hitta sanningen alltså. Ungefär som att kavla upp skjortärmen och aningslöst köra ner armen i en offentlig toalett för att gräva loss vad än det är som orsakar stoppet. Skär man sig på något så är det priset man får betala för en bra story.

Så jag skummar genom nyhetsflödet och tänker att; trots mina dopp i Mälaren har jag inte drabbats av anusiglar, jag har låtit bli att borsta stjärten i flera dagar men ännu inte retat upp något tarmtroll, så hur ska jag komma närmare sanningen kring liknande mysterier? Vad för mysterium kan jag få ett krampaktigt grepp och låta bli att släpp taget om? Var ska jag söka?

Svaret blir förstås att jag måste låta mysterierna komma till mig istället. Bill Murray sa det klokt, “I try to be avalible for life to happen to me”.

25/6

Bills visdomsord känns lika äkta som det billiga charterflygbolagets öststatflygvärdinnor känns underbetalda, men efter fyra timmar landar jag i ett 28 grader varmt Palma på ön Mallorca.

Från Sverige reste jag i sällskap med barnfamiljer och hyggligt välmående människor i övermogen ålder. Här nere på ön lyckas jag tjuvåka med en turistbuss full av engelska pensionärer på väg till något resort. Stora magar guppar i takt med att deras rödsvettiga ansikten skrattar åt den olidliga hettan. Jag slår lite lätt vad med mig själv om att åtminstone två utav mina reskamrater kommer ha hjärtsvikt innan veckans slut. Åtminstone en förstoppning.

Ett lodrätt ärr på bröstkorgen tittar fram i den uppknäppta skjortan hos en farbror som somnat med munnen öppen och skvallrar om en lyckad hjärtoperation under öppen bröstkorg. Ett gupp i vägen gör att hans övre tandprotes plötsligt ramlar ner i gommen och genomskinliga salivtrådar är den enda fysiska kopplingen kvar till överkäken – det påminner mig om när rymdvarelsen i Alienfilmerna öppnar truten. Innerst inne hoppas jag att farbrorn ska sätta tänderna i halsen och kvävas till döds. Varför jag hoppas så vet jag inte.

Bussen stannar efter en halvtimma vid ett hotell på vad jag gissar är den västra delen av ön. Min reskassa räckte enbart till flygresan, något hotellrum kom aldrig på fråga. Men sådant här brukar lösa sig. Farbrorn med ärr på bröstet och glappiga löständer har vaknat och ser förvirrad ut. Jag studerar sällskapet kring honom en stund och noterar att han reser ensam. En reseledare ropar frågande namnet ‘Floyd?’ ett par gånger tills farbrorn kommer ikapp verkligheten och räcker upp handen. Floyd ska bo på hotellet vid stannat vid och jag kliver av bussen efter honom. Reseledaren kastar en orolig blick på mig och av bara farten tar jag Floyd under ena armen och utbrister “are you alright there, love?” Floyd, som är huvudet kortare än mig och har stora terminalglasögon tittar på mig. “Margreth?” Jag ler glatt och styr farbrorn mot receptionen med reseledarens besvärade blick brännandes i nacken.

Floyd förstår inte så mycket. Han är väldigt gammal och ‘hänger inte med’ som man brukar säga. Receptionistan förstår inte heller varför Floyd som ska bo ensam på rum 219 plötsligt har manligt sällskap som kräver att få en extra rumsnyckel. Det blir en utdragen scen inför hotellgäster, personal och en stor uttorkad fikus där jag påstår att Floyd är min ‘vän’ och att vi minsann inte ska behöva stå här, år 2015, och förklara oss! Floyd blir även han oerhört upprörd även fast jag är övertygad om att han inte har den blekaste susning om vad som händer.

Vis av erfarenhet vet jag att människor i serviceyrken förr eller senare backar och ger med sig när situationer blir alltför delikata och ämnena för sköra. Så även i detta fallet. När jag teatraliskt börjar gräva i min axelremsväska efter en tvehövdad penisattrapp som jag påstår ska bevisa min och Floyds kärlek får receptionistan tillslut nog och checkar in oss bägge på rummet – vi behöver inte ens lämna 20 euro i deposition för badlakanen! Det finns förstås ingen massageapparat med två huvuden, eller en så kallad “double dong”, i min väska men det vet varken receptionistan eller Floyd om. Av någon anledning börjar Floyd rota nyfiket i min väska och jag får irriterat ta ut hans händer och fösa honom till hissen medan han tittar på mig med tom blick.

Hur Floyd ens tagit sig ner för egen maskin till Mallorca är för mig en gåta. Jag parkerar farbrorn på balkongen medan jag går igenom hans resebagage. Enligt passet är han 87 år gammal och är född i Cornwall. Ett par tabletter hjärtmedicin hittar jag i magväskan som jag frigjort från Floyds svettiga midja, dom smakar beskt. Jag blir svettig när mitt blodtryck nästan faller lika snabbt som förtroendet för Stefans socialdemokrati och plötsligt har jag svimmat av.

Jag drömmer en febrig dröm att Floyd kör runt med mig i sidvagnen på en motorcykel. Över engelska landskap seglar vi fram och Floyd är av någon anledning naken. Hans långa kön piskas i vinddraget när han ökar farten. Den hänger som ett grovt klätterrep i en gymnastiksal och jag känner hur det skulle bränna i händerna om jag klättrar upp och sakta glider ner för det. Nerför motorcykelsadeln och farligt nära bakhjulet fladdrar lemmen. Vrålet från Floyd när ekrarna biter tag i könet likt tusen pirayor i Amazonfloden är fruktansvärt.

Vrålet består men scenen byts ut mot hotellrummet när jag vaknar ur drömmen, liggandes på hotellgolvet. Med huvudet tippat i sidled ser jag rakt ut mot balkongen där Floyd sitter och skriker för full hals. Hur länge har han suttit där ute i solen? Hur länge har jag varit avsvimmad? Floyds ansikte är rött som en stucken gris och jag skönjer hur luften dallrar över hans kala huvud likt luft över en skållhet asfaltväg. Innan jag hinner fundera mer på situationen slår spanska nävar ilsket på dörren som efter ett klick far upp. Spanska män i lustiga overaller stormar in och skriker upphetsat. Efter en välriktad spark i bakhuvudet från en man som troligtvis lekt med fotbollar sedan barnsben så svimmar jag återigen ordentligt.

26/6

Jag kvicknar till i en häktescell full av män med tvivelaktiga utseenden. Direkt känner jag att rovdjuren mätt ut mig. Jag är svagast i gruppen nu och så fort man ser att jag är vid medvetande ger man sig på mig.

Jag citerar fritt ur en låt med bandet “The Kristet Utseende” för att ni ska förstå vad som hände:

“Under ormgudens himmel ser jag kukarna. I ett skimmer av löje, ett regn av kiss..”

Jag blir förnedrad. Nerkissad.

Efter högtryckstvätt nere i bilgaraget på stationen tar häktesförhandlingar vid. Dom är bara en fars, ett spel för gallerierna men man bestämmer ändå att jag borde skickas hem till Sverige. Det kanske är lika bra.

I polisbussen på väg till flygplatsen får jag tillslut min story. En solvidbränd engelsman med dålig andedräkt har gått ett liknande öde som mig till mötes och vi ska deporteras. Han berättar iallafall en ruskig historia om Mallorcas världsberömda pärlor.

Engelsmannen, Bertram, blev själv vittne till hur spanjorerna använder sig av tyska pensionärer för att odla sina pärlor. Bertram hade besökt en fabrik på ön där man kunde köpa pärlor direkt från produktionsbandet. Allt såg oskyldigt ut, pärlor kom på löpande band från ett hål i väggen och träddes på snören eller sattes i ringar. Glada spanjorer sjöng muntra sånger och visslade hetsiga toner i fabriken.

I ett omärkt ögonblick smet Bertram iväg från den grupp han gick rundvandringen med, han behövde kissa. Efter att ha gått vilse bland pärlorna hittade han tillslut en dörr som han trodde var en toalett. Men det var något helt annat!

Bakom dörren klev han rakt ut i ett inhägnat lyxigt hotellområde. Solostolar med överviktiga tyska pensionärer låg utbredda i långa rader, ja ända bort till horisonten påstår han. De flesta pensionärerna ojade irriterat på tyska, som om dom hade något i kroppen som retade dom. Mellan raderna av mänsklig boskap sprang spanjorer med sådana där veterinärshandskar som når ända upp till axeln. Spanjorerna rullade med jämna mellanrum bergen av levande fläsk ömsom höger ömsom vänster med tunga suckar och rossliga hosttattacker som följd. Emellanåt särade spanjorerna skinkorna på någon pensionär, körde in armen så långt det gick och drog sen fram en liten pärla.

Bertram chockades av det hela. Spanjorerna använder sig av feta pensionärer! Matar dom, vänder på dom under solskenet och lägger ett sandkorn mellan skinkorna. Efter ett tag bildas en liten pärla i gryngången och sen är det fritt fram att skörda juvelen.

Jag blir alldeles yr av Bertrams historia. Men där har jag fått mitt scoop.

På flygresan hem låser jag in mig på toaletten och skriver ner min reseberättelse på den sista toalettrullen som finns. Strax innan landing lyckas flygvärdinnorna bryta upp dörren med våld och jag får skjuts av svensk polis ända fram till Nyheterna Sveriges redaktion.

27/6

Imorgon ska jag inställa mig på Kungsholmen för ytterligare ett par dagar i häkte och eventuellt några månader i statlig logi på något av våra förnämliga fängelser.

Det ska bli skönt med lite semester, ett eget rum med tv och tre mål mat om dagen.

/Albin Martinsson

[Vill du läsa mer av Albin Martinsson, klicka här!]

---

---

---