Senaste nyhetsuppdateringen March 3rd, 2021 10:20 AM
Jun 02, 2016 Albin Martinsson Kultur & Nöje, Nyheter Comments Off on Filmer vi förträngt – Djungelbocken
I artikelserien “Filmer vi förträngt” tar vår egen frilansande lilla lotusblomma Albin Martinsson en titt på filmer som av olika anledningar aldrig slog igenom hos den stora biopubliken.
Först ut i serien är filmen “Djungelbocken”, en film som redan innan den spelades in mellan åren 1934-35 hade dömts ut av kritiker som både rasbiologiskt hänsynslös och machiavellisk. De mer etablerade filmstudiorna i Hollywood ville inte ta i filmen med tång och tillslut fick regissören Dirt Conrad finansiera hela filmprojektet med pengar ur egna fickor. Filmen blev en skräll och Dirt blev med åren ett namn man använde som skällsord inom filmkretsar när man pratade illa om dålig film.
En biograf i Nyköping har valt att visa filmen för ett slutet sällskap av mediamänniskor och vi skickade förstås dit Albin. Här berättar han mer om filmen ”Djungelbocken” från 1935:
“Redan från första bildrutan går det upp för mig att filmen saknar någon form av cinematisk handling och mening. Det här är raspornografi när den är som allra mest hänsynslös. Svart är verkligen svart, vitt är vitt och gråskalan mellan är bara livlös bakgrund. Man har lämnat standard praxis då det gäller de vanliga förtexterna och filmstudio-logotyper. Endast det fingerade namnet ‘Bongo Dong’ blinkar snabbt till i svartvitt och därefter dyker en storkönad svart man upp på silverduken endast iförd födelsedagskostym.
Det är förstås Bongo Dong, aka “Djungelbocken” som obekvämt ställts att posera framför den vite regissörens kamera.
Bakom Bongo, som ovetandes axlar huvudrollen, svajar en tät regnskog i svartvit ofokus. Några minuter går medan Bongo flera gånger tittar oprofessionellt rakt in i kameran och ler osäkert. Könet hänger slakt och uttråkat ner förbi knäna och det dröjer en god halvtimma in i filmen innan ens en antydning av erektion går att skönja.
Vad vill regissören med det här?
Var är handlingen?
Jag gissar mig till att man helt enkelt vill pränta in bilden av den välhängde djungelmannen på filmtittarens näthinna. En markering. Svart kön.
Många tror säkert vid det här laget att filmen ska ha någon form av likheter med den mer barnvänliga ”Djungelboken”. Men det är svårt att hitta någon uppenbar analogi. Filmen utspelar sig förvisso i djungeln, men där tar likheterna slut eftersom det är svårt att avgöra i den tecknade versionen av ”Djungelboken” huruvida Mowgli är välhängd eller ej.
Men även om avsaknaden av manuskript och handling är uppenbar så råder det ändå ingen tvekan om vad Bongo, “Djungelbocken”, är ute efter. Han syftar på att betäcka oskyldigt förbipasserande.
Kort och gott.
Plötsligt händer något. Några fnittrande kvinnor och en handikappad dvärg paraderas förbi mellan kameran och Bongo ett par gånger. Huvudpersonens kön rycker lite spastiskt. Efter ett dåligt klipp där filmrutorna hoppar över hela duken får vi se ett kortare klipp på en gorilla som är irriterad över att ha fått avföring i pälsen. Klipp tillbaka till Bongo som nu har fällt en utav de fnittrande kvinnorna. Hon ser inte lika glad ut längre och den handikappade dvärgen som skymtades tidigare syns inte längre till.
Samlaget tar slut efter bara ett par minuter och en hjälpreda i khakishorts och tropikhjälm springer fram med en fotpall gjord av en avhuggen elefantfot som Bongo Dong får sätta sig ner för att vila på.
Trots att allt förstås bara är dåligt skådespeleri så finns där ändå en glimt av buskishumor när Bongo av upphetsning börjar veva runt sitt groteska kön, likt en helikopter som han troligtvis aldrig sett. Kvinnorna jublar och kameran börjar skaka – kanske är det kameramannen som blir nervös eller applåderar ivrigt.
Efter en timme med i stort sett liknande scener avslutas filmen tvärt mitt i en scen där Bongo balanserar sig framåtlutad mot det stora könet som liknar ett nedfällt stödben på en cykel. Några eftertexter blir det inte heller och när ljuset tänds i salongen ser jag att jag är den enda som sitter kvar. Resten av besökarna från den samlade pressen lämnade biografen redan efter den första scenen och idag är det bara i Nyheterna Sverige ni får möjligheten att läsa om denna del av filmhistorien som troligtvis aldrig mer kommer att bli omskriven i det alltmer politiskt korrekta mediabruset.”
/Albin Martinsson